Jag minns Lill-Skansen som den före omvandlingen. En liten hage med kattungar, en med ankungar, några andra små lekhagar med djur och sen en väldig massa nappar som hängde överallt i långa snören. Det var både litet och slitet och inte heller speciellt modernt. Uppmärksamhetsspannet för dagens barn anses inte vara tillräckligt stort för de att enkom ska nöja sig med att stå och glo på djur i bur. De är vana vid att deras upplevelser paketeras som just upplevelser. Junibacken är lite av en förebild där varenda vrå andas koncept och tema. Barnen ska själva få prova på och aktivera sig. Vi kommer fram till Skansen efter en resa som bestått av pendeltåg, buss och färja. Vi äter vår matsäck högst uppe på Skansens topp vid Solliden, så att ingen skulle vara tjurig av hunger. Väl framme vid Lill-Skansen-området är alla mätta, nöjda och nyfikna. När vi passerar baksidan ser vi två djurhagar, smågrisarnas och getternas. Från smågrisarnas hage känns dessvärre den för sonen avskydda lukten, så vi skyndar förbi. Barnens fötter börjar spritta och den äldsta känner sig tvungen att springa i förväg. Mitt första intryck är hur stort det verkar. Området går inte att överblicka. Det är både lekpark, djurpark, rastplats, ute, men även inne. Det första som möter oss när vi når Lill-Skansens entré är stora ekorrstatyer som alla tre barn genast klättrar upp på och har en rolig lekstund.
Vidare mot Lill-Skansens inre passerar vi en liten gift-shop och vi vänder snabbt bort våra blickar. Svindyra gosedjur är inget jag går med på att köpa och det vet ungarna. Vi går igenom en slags portal och framför oss öppnar sig en mysig utemiljö. Smågrisarnas och getternas hagar i bakgrunden, men ingen lukt. Ingen lukt annat än sommar och frisk bris. En konstgjord bäck porlar fram och är sådär perfekt utformad för att även små barn ska kunna skutta över den. Fler lekvänliga djurstatyer hittar vi. En grisfamilj med kultingar och slumrande sugga. Det är en rolig blandning av riktiga djur och statyer. Kanske är det för att kompensera för att besökarna varken får klappa eller mata de riktiga djuren. Det är lite synd. Min yngsta skulle bli helt såld om hon fick interagera lite med djuren.
Däremot har en rolig lekparkskänsla byggts in på ett bra sätt. Den långa tunnelrutchkanan i form av en orm slukar bokstavligen besökarna, vilket bidrar till att området inte känns överbefolkat, trots att det är ganska många barn. Lite trängsel och trängningar blir det vid ormens mun där barnen väller in. En tapper förskollärare sitter vid gapet och försöker få barnen att ta tur. Många av barnen som inte orkar stå i kö roar sig istället med att rulla ned för den konstgräsbeklädda kulle som ormen vilar på.
Nya lill-Skansen är tänkt att fungera även på vintern till skillnad från gamla lill-skansen. Därför finns även en inomhusdel. När vi kommer in försvinner barnen fort iväg åt olika håll. Miljön är inbjudande. Det är mer museikänsla än zookänsla. Ingen djurlukt så långt näsan räcker. Det passar min son. Det är upplevelse. En hemlik myshörna hos akvariefiskarna. En damm med brygga hos abborrarna. Under dammen finns spännande gångar där mina barn, särskilt de två yngsta, gillar att gå ner. Högt över den övriga miljön tornar en slags kvarn som barnen kan klättra upp i och veva upp en säck. Längs en söt liten gata med små gulliga hus bor insekterna. Här hittar jag det jag fasat för sedan jag läste på Lill-Skansens hemsida – kackerlackorna. Nackhåret ställer sig upp när jag ser krypen därinne. Undrar lite över valet av djur men går raskt över till den spännande varelsen ”det vandrande bladet”, en mästare i att förklä sig. Som det ibland händer på Skansen så har många av djuren gått och gömt sig. Katterna, råttorna och inte heller dvärgmössen vill visa sig. Paddornas och grodornas glasinhägnader år väldigt fint utformade för att likna deras naturliga boplats, men själva djuren syns inte till. När vi kommer till inhägnaden för marsvin bestämmer jag mig för att tänka lite smart. Var kan de vara? Mina ögon faller på en liten hög av hö. Efter att ha iakttagit den en stund urskiljer mina ögon en liten nos och ett par svarta ögon. Den var där trots allt. Katternas inhägnad är mysigt utformad som ett litet vardagsrum, med nystan och soffa och sånt som katter förväntas gilla. Det finns foton på de katter som bor där, men inte ens katterna syns till. De måste vara utsläppta på sommarbete för det finns inte någonstans som de skulle kunna gömma sig på.
Det fiffigaste på Lill-Skansen är kaninhägnaden. Den är byggd över ett myller av gångar, så låga i tak att bara barnen kan gå därinne. Min äldsta får huka sig rejält. Gångarna leder upp till utbuktande kupor av plast där barnen kan sticka upp sina huvuden och iaktta kaninerna som finns därutanför. För kaninerna är faktiskt där. Väldigt uppskattat av alla mina tre barn, men jag kan tänka mig att föräldrarna till de två- och treåringar som rände omkring därinne inte var lika lyckliga. Vi går nöjda ifrån Lill-Skansen. Och det bästa är att efter Lill-Skansen väntar Stor-Skansen med alla dess unika attraktioner. Mina barn fick bland annat hjälpa postkassörskan att dela ut post och tuta i posthorn när de kom fram till de gårdar som skulle ha post.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar