Harry Potter studio tour – finally!!

Vi är en familj riktiga Harry Potter-älskare, jag själv inte minst. Jag följde med den allra första svängen och läsa böckerna direkt de kommit ut på originalspråk. De första två böckerna var det bara vuxna som läste först. I Sverige i alla fall. Jag hade inte en tanke att det kunde vara barnböcker och det är det som är så unikt med Harry Potter tror jag. Böckerna (inte filmerna) passar lika bra för vuxna och barn. Det var nog därför jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka när vi äntligen kommit fram till HP stuidos och visningens första rum. Där fick vi titta på en film om hur Harry Potter blev bestämd att bli filmatiserad och även hur filmerna mottagits i världen. Men innan dess blev vi peppade av en underhållande guide som ställde frågor som: ”How many of you love Harry Potter”. Varpå vi hojtade ”Yeeeah”.  Vad som hände härifrån och tills vi kom in i själva studion ska jag låta vara en hemlighet eftersom de var en lite häftig överraskning. Har du ett barn med dig som fyller år (kanske att även vuxna kan få) så kan du förbereda hen på att den som fyller år får öppna dörren till stora salen där ”touren” börjar.

I början av visningen blir publiken guidad och sen går man för sig själv i sin egen takt. Det är bra. Jag tror det är otroligt olika hur snabbt man vill gå igenom. Min dotter hade blivit tipsad av en kompis att dröja kvar så länge som möjligt i alla delar. Så det gjorde vi. På slutet fick hon ändå lite ångest över att den sedan länge hett efterlängtade utflykten nästan var över. Då gick vi tillbaka en bit och njöt lite till av den vackra modellen av Hogwarts som kommer i slutet.

På det stora hela var det en underbar upplevelse. Något som gör det så bra är att det aldrig är tjockt med folk. När man köper biljetterna väljer man en entrétid och på så sätt kontrolleras mängden besökare. Och som sagt, de knökar inte in folk tack och lov. Det hade blivit en annan upplevelse om det hade varit svårt att komma fram till allt man ville se på. Sen är det ju fantastiskt roligt att se de verkliga propsen. Och framför allt de riktiga miljöerna. Att få titta in i Harry Potters sovsal, som faktiskt är den som syns på filmerna, gör det möjligt för en drömmare att drömma sig bort. Jag kan väl säga så här. Det enda tråkiga med besöket för min dotter var dels att den ändå till sist tog slut och dels att det blåste bort det hopp hon ändå någonstans närde att Harry Potter skulle vara på riktigt. 

Ron och Harrys krypin.

I Diagongränden.

4, Privet drive. 

Är det barn utklädda till Harry Potter? Nej det är ju bara vanliga engelska skolbarn i skoluniform.

Vi spenderade lång tid i butiken när vi gått klart. Dottern hade sparat ihop en massa pengar och kunde köpa bland annat en Gryffindorhalsduk och en gosedjursHedvig. Vi köpte även en souvenirbok, som var bra att ha i hotellrummet efteråt och även när vi kom hem till Sverige och ville visa de yngre barnen vad vi varit med om. Ett tips är att köpa Harry Potter-böcker på engelska när ni är i shopen. Jag har haft en tidigare som kommit bort men nu var ett perfekt tillfälle eftersom de är mycket billigare än om man köper engelsk litteratur hemma. Sju pund betalade jag för boken. Sen läste jag den högt för min dotter. Bra engelskaträning och sen är de ju så himla mycket bättre på engelska.

Hur man åker till Harry Potter studio tour.

Snart kommer ett inlägg om vår superutflykt till Harry Potter, men först lite info om hur man tar sig dit. HP studios ligger i Leavesden cirka tre mil nordväst om London. Det är lite mekigt att ta sig dig, men inte supersvårt. Vill du inte ha några besvär med att ta sig dit rekommenderar jag att du tar en kombinationsbiljett från någon turistbyrå. Då ingår inträde och busstur till och från centrala London. Den enda nackdelen med detta arrangemang är att du bara har tre timmar på dig på Harry potter studio tour. För oss hade det varit för kort. Min dotter ville dra ut på det så länge som möjligt och vi var inte klara med touren efter tre timmar. Vi var där drygt fyra timmar, men då fikade vi lite också efteråt.

Ärligt talat var jag rätt nervös över att komma ut dit i tid. Jag surfade väääldigt länge på tåg och tågbiljetter och olika tips. Men gör så här: Du tar dig till Euston station, som ligger i London längs Northern line och Victoria line. Det går även innerstadsbussar dit. Väl framme vid Euston måste du gå till delen av stationen där ”National rail” ligger. Det var inga problem att hitta, det är som regel bra skyltat i London.

Vad det gäller biljetter kan det vara bra att veta här att om du har ett välpåfyllt Oystercard så är det bara att blippa kortet på samma sätt som du gör i ”undergrounden”. Kolla aktuella priser, men när vi åkte så gick det på cirka 15 pund fram och tillbaka för mig. Dottern som inte hunnit fylla 11 år än åkte gratis. Dock är det inte gratis från 11 år. I London har de olika priser på tågbiljetterna beroende på om det är hög- eller lågtrafik.

Nu till det lite knepiga. Du ska till Watford Junction. Dit går både ”fast train” och vanligt. Det vanliga har Watford junction som slutstation, men stannar vid många stationen på vägen ut och tar därför närmare en timme. Så det bästa är att ta ”fast train” som bara tar mellan 15 och 20 minuter. Här var jag grymt nervös att ta fel tåg. Detta är ju riktiga tåg som ska en bra bit och man vill ju inte komma fel och missa entrétiden på Harry Potter. Dessa tåg går från samma ställe. Det finns flera spår direkt du kommer in genom spärrarna. ”Fast train” har alltså en annan slutdestination, men det stod på skylten att den stannade i Watford junction, så egentligen var det inte så svårt. Jag dubbelkollade dessutom med personalen. Det fanns flera stycken att fråga och alla anställda inom underground och rail har varit extremt trevliga och hjälpsamma. Så jag hade inte behövt vara så jäkla nervös. Men allt kändes så stort när vi rest så långt och jag visste hur viktigt det var för min dotter.

Väl på ”National rail-tåget” tog det oss 20 minuter innan vi var i Watford junction. Vi var i extremt god tid. Vi hade bokat in oss på klockan 10-insläppet på Harry Potter studio tour och vi var halv nio i Watford junction. Från Watford junction hämtas publiken i speciella Harry Potter-bussar som kostar 2 pund tur och retur per person. Den första bussen för dagen gick dock inte förrän kl 9.20, så vi fick vänta lite. Turen med Harry Potter-bussen tog bara cirka en kvart och sen var vi äntligen framme!

I väntan på Harry Potterbussen kan man beskåda världens kanske fulaste hus. Ännu fulare i verkligheten. En mörkare, dystrare brun färg. 

Sen kom fina Harry Potterbussen. Eftersom datasladden till systemkameran varit elak nog att gå och gömma sig så får vi hålla till godo med mobilfoton.

Sonens bästa museiupplevelse!

Om du som jag har ett barn med mycket spring i benen kan jag verkligen rekommendera Riksidrottsmuséet.

Det är en iskall vårdag. Den evinnerliga vinter vägrar ge plats åt den efterlängtade våren. Så vad gör man? Jo, man går ju på museum! Riksidrottsmuseet ligger ute på djurgården precis bredvid Sjöhistoriska, tekniska museet och Polismuseet. Av dessa fyra har både Riksidrottsmuseet och Sjöhistoriska fri entré. Gillar inte barnen det ena kan man ju lätt poppa över till det andra utan att behöva sura över betalda entrébiljetter. Jag gillar det skarpt, eftersom det ger en känsla av spontanitet. Jag gläder mig också över att det finns aktiviteter som är gratis. Barnfamiljer är inte alltid så rika, men de ska ändå vara välkomna att ta del av museivärlden tycker jag. Så det så!

Väl framme vid museiklustret så finns det en liten aktivitetspark eller aktivitetsplätt, kanske skulle man kunna kalla det. Hemsidan utlovar: "På vår gård kan du hoppa, balansera, klättra och prova din styrka och rörlighet". Jag fick en härlig bild i huvudet av detta. Efter många innesittande vinterdagar kändes det som något extra speciellt att det gick att göra saker även utomhus. Fast i ärlighetens namn var det inte speciellt stort och det fanns inte många saker att aktivera sig med. Men för mina barn var det  lagom. De svingade sig i träningsapparaterna och klättrade på det som gick att klättra på.

Det var skönt för barnen att stoja av sig lite innan vi gick in på museet. Till barnens stora glädje var det bara att stoja vidare även inne. Vi var som gott som ensamma på museet. Det var hur lätt som helst att få ett förvaringsskåp, även det utan kostnad, och så kunde barnen börja leka loss. Det fanns många olika saker att göra och barnen tyckte det var jättekul. Alla mina tre barn gillar att röra på sig. Särskilt min åttaårige son som inte kan sitta still långa stunder. Det har var ett museum helt i hans smak.

Avdelningen som fick vår odelade uppmärksamhet hette Sport lab och där kunde man också testa olika sporter. Det fanns två små löparbanor med startblock och tidmätare, romerska ringar, klättervägg, en station där man kunde kasta en handboll och se hur hårt man kastade, med mera.

Något som jag tycker om med museet  är att det är så fint och luftigt. Längs väggen som ligger i riktning mot Gärdet så finns det gott om fönster. Det är härligt att spana ut över Gärdet medan barnen undersöker redskapen. Jag måste erkänna att även jag själv provade en hel det av aktiviteterna. En del i varför det här blev en så bra upplevelse var att det var så lite folk. Det fanns gott om tid att prova utan att det blev kö. Dagen vi kom på var självaste påskafton så det kan hända att det är mer folk på en vanlig lördag.

På museet finns ingen restaurang och inget riktigt café. Däremot har de ställt upp bord och stolar vid receptionen och där kan man sitta och äta medhavd matsäck och även köpa kaffe ur automat, festisar och delicatokaffebröd. Det var fint och välkomnande. Ett besök här var ytterst vänligt mot vår budget, men också oerhört populärt bland barnen. För min son var det hans bästa museibesök.

Vi hade lite energi kvar efter besöket så vi klämde även Sjöhistoriska. Vi tittade på jättefina modeller av gamla fartyg och sen lekte femåringen och åttaåringen länge i lekrummet.

Nya Lill-Skansen - vandrande blad och ormrutchkana

Min nyfikenhet och mina förväntningar är höga när det äntligen blir min tur att åka till Skansen för att undersöka det nya Lill-Skansen. Med mig har jag min 10-åriga dotter som gillar att vara fysiskt aktiv och som brukar vara positivt inställd till äventyr. Min sjuåriga son som inte hade någon lust att följa med alls och som tycker att det luktar fruktansvärt illa där djur huserar, men som gärna klättrar och flänger. Sist och minst min femåriga dotter som älskar djur.

Jag minns Lill-Skansen som den före omvandlingen. En liten hage med kattungar, en med ankungar, några andra små lekhagar med djur och sen en väldig massa nappar som hängde överallt i långa snören. Det var både litet och slitet och inte heller speciellt modernt. Uppmärksamhetsspannet för dagens barn anses inte vara tillräckligt stort för de att enkom ska nöja sig med att stå och glo på djur i bur. De är vana vid att deras upplevelser paketeras som just upplevelser. Junibacken är lite av en förebild där varenda vrå andas koncept och tema. Barnen ska själva få prova på och aktivera sig. Vi kommer fram till Skansen efter en resa som bestått av pendeltåg, buss och färja. Vi äter vår matsäck högst uppe på Skansens topp vid Solliden, så att ingen skulle vara tjurig av hunger. Väl framme vid Lill-Skansen-området är alla mätta, nöjda och nyfikna. När vi passerar baksidan ser vi två djurhagar, smågrisarnas och getternas. Från smågrisarnas hage känns dessvärre den för sonen avskydda lukten, så vi skyndar förbi. Barnens fötter börjar spritta och den äldsta känner sig tvungen att springa i förväg. Mitt första intryck är hur stort det verkar. Området går inte att överblicka. Det är både lekpark, djurpark, rastplats, ute, men även inne. Det första som möter oss när vi når Lill-Skansens entré är stora ekorrstatyer som alla tre barn genast klättrar upp på och har en rolig lekstund.

Vidare mot Lill-Skansens inre passerar vi en liten gift-shop och vi vänder snabbt bort våra blickar. Svindyra gosedjur är inget jag går med på att köpa och det vet ungarna. Vi går igenom en slags portal och framför oss öppnar sig en mysig utemiljö. Smågrisarnas och getternas hagar i bakgrunden, men ingen lukt. Ingen lukt annat än sommar och frisk bris. En konstgjord bäck porlar fram och är sådär perfekt utformad för att även små barn ska kunna skutta över den. Fler lekvänliga djurstatyer hittar vi. En grisfamilj med kultingar och slumrande sugga. Det är en rolig blandning av riktiga djur och statyer. Kanske är det för att kompensera för att besökarna varken får klappa eller mata de riktiga djuren. Det är lite synd. Min yngsta skulle bli helt såld om hon fick interagera lite med djuren.

Däremot har en rolig lekparkskänsla byggts in på ett bra sätt. Den långa tunnelrutchkanan i form av en orm slukar bokstavligen besökarna, vilket bidrar till att området inte känns överbefolkat, trots att det är ganska många barn. Lite trängsel och trängningar blir det vid ormens mun där barnen väller in. En tapper förskollärare sitter vid gapet och försöker få barnen att ta tur. Många av barnen som inte orkar stå i kö roar sig istället med att rulla ned för den konstgräsbeklädda kulle som ormen vilar på. 

Nya lill-Skansen är tänkt att fungera även på vintern till skillnad från gamla lill-skansen. Därför finns även en inomhusdel. När vi kommer in försvinner barnen fort iväg åt olika håll. Miljön är inbjudande. Det är mer museikänsla än zookänsla. Ingen djurlukt så långt näsan räcker. Det passar min son. Det är upplevelse. En hemlik myshörna hos akvariefiskarna. En damm med brygga hos abborrarna. Under dammen finns spännande gångar där mina barn, särskilt de två yngsta, gillar att gå ner. Högt över den övriga miljön tornar en slags kvarn som barnen kan klättra upp i och veva upp en säck. Längs en söt liten gata med små gulliga hus bor insekterna. Här hittar jag det jag fasat för sedan jag läste på Lill-Skansens hemsida – kackerlackorna. Nackhåret ställer sig upp när jag ser krypen därinne. Undrar lite över valet av djur men går raskt över till den spännande varelsen ”det vandrande bladet”, en mästare i att förklä sig. Som det ibland händer på Skansen så har många av djuren gått och gömt sig. Katterna, råttorna och inte heller dvärgmössen vill visa sig. Paddornas och grodornas glasinhägnader år väldigt fint utformade för att likna deras naturliga boplats, men själva djuren syns inte till. När vi kommer till inhägnaden för marsvin bestämmer jag mig för att tänka lite smart. Var kan de vara? Mina ögon faller på en liten hög av hö. Efter att ha iakttagit den en stund urskiljer mina ögon en liten nos och ett par svarta ögon. Den var där trots allt. Katternas inhägnad är mysigt utformad som ett litet vardagsrum, med nystan och soffa och sånt som katter förväntas gilla. Det finns foton på de katter som bor där, men inte ens katterna syns till. De måste vara utsläppta på sommarbete för det finns inte någonstans som de skulle kunna gömma sig på.

 Det fiffigaste på Lill-Skansen är kaninhägnaden. Den är byggd över ett myller av gångar, så låga i tak att bara barnen kan gå därinne. Min äldsta får huka sig rejält. Gångarna leder upp till utbuktande kupor av plast där barnen kan sticka upp sina huvuden och iaktta kaninerna som finns därutanför. För kaninerna är faktiskt där. Väldigt uppskattat av alla mina tre barn, men jag kan tänka mig att föräldrarna till de två- och treåringar som rände omkring därinne inte var lika lyckliga. Vi går nöjda ifrån Lill-Skansen. Och det bästa är att efter Lill-Skansen väntar Stor-Skansen med alla dess unika attraktioner. Mina barn fick bland annat hjälpa postkassörskan att dela ut post och tuta i posthorn när de kom fram till de gårdar som skulle ha post.